Hej bloggen ♥ Klockan är 02:19 och jag bör egentligen sova nu. Men jag kan inte, jag har fjärilar i magen samtidigt som jag har fet ångest. Det känns som jag har gjort nåt fel. Konstigt för det har jag faktiskt inte. Antar att det kan kännas lite så ibland. För tillfället är jag nog mest chockad över min bejb. Att han kan va så förstående och allt annat på samma gång? Det visste jag inte och ändå har vi snart varit tillsammans i två år. På senare tid har vi kommet mycket nämre varandra. Jag menar i början var detta knappast seriöst, men nu.. Nu vet jag inte vad jag skulle gjort utan han. Hade jag verkligen klarat mig? Istället för att njuta så går jag och oroar mig hela tiden. Vad är det för fel på mig? Klart man ska njuta av nåt sånt här när man väl får uppleva det. Äkta kärlek. Finns det något bättre än det? I don't think so. Han som älskar mig för precis den jag är, stöttar mig i alla lägen och kallar mig vacker i mina värsta dagar. Jag älskar han och han älskar mig, kärlek från båda hållen! Men ändå. När det tar slut? Då kommer detta bli ett minne istället för verklighet. Jag kan inte koppla av och njuta av detta istället går jag och förbereder mig på framtiden. Utan någon orsak. Han vill inte att det ska ta slut och jag vill inte att de ska ta slut. Är jag verkligen så dålig på förhållanden? Jag borde väl ha lärt mig något på så här lång tid. Okej jag har lärt mig en jäkla massa men ändå inte tillräkligt. Jag är rädd för kärleken. Jag är rädd för att bli ensam, sårad & sviken. Någon gång kommer jag att bli det och tanken skrämmer mig. VARFÖR?! Varför kan man inte ha det såhär föralltid så att man slipper oroa sig? Varför oroar jag mig? Jag är 15år och har hela livet framför mig.
Jag älskar han.