jag saknar ord.
detta är något jag måste lära mig leva med
men hur?

---

Godmorgon

kvällen blev väl helt enkelt inte avslutad på bästa sätt igår. Helt ärligt vet jag inte vems fel det är, om det är mitt, ditt, eller "någon" annans. Det känns heller inte lönt att jag ber om ursäkt när jag inte menar det, men samtidigt vill jag be om ursäkt. Jag vill inte att det ska vara såhär. Det är för mycket drama och jag har fortfarande inte lärt mig att leva med det. Jag kan inte ta personen som luft, eller jo det kan jag i alla andra lägen. Men inte detta. Är det mig det är fel på? I gotta know. För jag vet inte om jag kommer klara dehär. Inte som det ser ut nu. Förlåt.

Detta kanske är en tid då jag behöver tänka mina egna tankar, dra egna slutsatser och bestämma själv vad som är och känns bäst. Låt mig göra det. Jag får inte speciellt mycket tid till det annars, det är alltid någon som ska bestämma åt mig. Och jag är trött på det! Därav har jag slutat prata. Om sånt med någon. I am back on track. På väg att bli mitt gamla jag igen. Håller tyst om saker. Folk tror att mitt liv är perfekt. Och jag kan hantera saker som händer själv, ensam, utan någons hjälp. Med andra ord börja jag lära mig att stå på egna ben, igen. Det ska bli skönt när jag är tillbaka. Då vet jag äntligen vem jag är igen. Jag klarar detta.

I don't know if this is that thing called love. But if it is, then it's way too confusing. Sometimes i like it, sometimes not. Lova isn't  a straight line. It's never a safe feeling.

"Could this be love that i feel, so strong, so deep and so real"